Äntligen har Folkhälsoinstitutet förstått att temajippon om alkohol och droger inte ger någon effekt (DN idag), utan tvärt om kan stimulera att unga testar. Så många exempel det finns på att enstaka insatser inte ger långvarig effekt (jämför bara korta reklamkampanjer med långsiktiga marknadsinsatser).
Vilken inställning föräldrarna har och hur de agerar är den största faktorn för barnens beteende, det är känt sedan länge. Vi vuxna måste vara goda förebilder, inte lägga allt ansvar på skolan. Det handlar inte bara om att säga nej, utan också kunna ta diskussioner, svara på frågor och veta hur man ska både hjälpa unga att motstå grupptryck och se varningssignaler.
Självklart har skolan en viktig roll. Att tala om alkohol, narkotika, grupptryck och påverkan på kroppen är viktigt, men inte som enstaka jippoinsatser. Och man får inte glömma att vara nyanserad när man pratar om droger i olika former. Varför finns de och används de? Vilken påverkan har de på livet, olika situationer och gruppen? Det finns mycket intressant att prata om. Naturligtvis ska målet vara att visa på att de negativa effekterna är så mycket större och värre än de positiva. Att droga sig är som att stoppa huvudet i sanden – inget blir bättre, utan snarare värre.
Jag är ytterst irriterad på detta. Du beskriver problemet rätt bra - det blir jippon av det hela - men att därifrån dra slutsatsen att felet ligger i själva jippot och inte i bristen på uppföjning och kompetens inom skolan, tycker jag är minst sagt märkligt.
SvaraRaderaJag har själv i mer än tio år föreläst på skolor om detta. Och jag har aldrig bedrivit skräckpropaganda. Däremot har jag inte lindat in hur min verklighet såg ut i förskönande ord. En missbrukares berättelse kan inte vara gullig, för då är den helt enkelt inte sann.
Mitt mål har alltid varit att eleverna ska förstå mekanismerna i ett beroende. Hur drogen initialt löser grundproblemet, för att sedan göra det större. Och jag begränsar mig inte till bara just droger, utan påtalar att exakt samma funktion finns i spelande, matmissbruk, etc. Fokus ligger hela tiden på funktionen. På hur drogerna ger ett ökat självförtroende och ett inre lugn, och hur det gör det så svårt att sluta.
Skolorna kan ingenting om det här. Jag går lärarutbildningen, och på fyra år har vi inte berört ämnet en enda gång. Om det är någonstans de drogfria missbrukarna skulle behövas, så är det i lärarutbildningen. Men här råder istället en rädsla för kunskap som inte producerats vid högskolan. Lärarutbildarna kan inte svälja sin stolthet och erkänna att de inget vet om detta.
Det är tragiskt, för vad det innebär är att de elever som fastnar i missbruk kommer inte att ha fått veta vilken hjälp som finns att få. De kommer heller inte ha någon gnagande inre röst som påminner dem om vad de en gång hört, för de fick aldrig höra det.
Jag är fullt medveten om att det här inte gäller alla som föreläser.
SvaraRaderaJag har själv sett missbruk på alltför nära håll. Min spontana önskan var, när personen började komma tillbaka till verkligheten igen, att han skulle ut och föreläsa. Men det är inte lätt och han ville inte det. Än har han inte hittat rätt sätt för honom att jobba för att färre ska trilla dit.
Trots allt finns det ju en skön känsla i verklighetsflykten, som gör att man fortsätter efter de första gångerna man testar. Och sedan suget som finns kvar år efter man har slutat. Men insikten om att nackdelarna är så många fler och värre, att det just är en verklighetsflykt, det är svårt att förmedla till tonåringar.
De som föreläser måste verkligen ha tänkt igenom budskap, upplägg och syfte ordentligt och tillsammans med läraren diskuterat och laggt upp hur det hela ska följas upp. Jag tror trots allt att det är allt för få som klarar den pedagogiska uppgiften.
Det finns inget jag vill hellre än att alla ni som jobbar mot missbruk, i alla former, lyckas. kanske att lägga in mer om det i lärarutbildningen kan vara en riktigt bra idé, just som långsiktigt arbete.
LYCKA TILL!