Vår svenska identitet - dags för en omvärdering

Vid lunch lyssnade jag på Tendens i P1 om att bli svensk. Det är intressant att man på 30- och 40-talen lärde ut att Sverige bara haft en invandring, på stenåldern. Svenskarna framställdes som äventyrliga, starka och homogena. Självklart är det inte så och har aldrig varit. Vi har samer, klara franska och tyska influenser både i språk, namn och konst, för att inte tala om maträtter, arbetskraftsinvandring och kunskaper från vallonerna.

Det var en lyckad informationsinsats (indoktrinering) eftersom det har hängt med så länge. Först de senaste åren har vi accepterat och sett på Sverige och vår identitet som mer heterogen. Men det är inte förvånande att Sverigedemokraterna får stöd från många äldre, som tydligare har fått en uppfostran som präglades av 30- och 40-talens syn på ras och ursprung.

I USA identifierar man sig mycket tydligare med drivkraft, en gemensam strävan, än den tidigare svenska identiteten med att vi är blonda, starka och tystare. Den amerikanska kulturen ser inte i lika stor utsträckning till fysiska attribut som vi svenskar. Svenskar har också en fäbless att kategorisera och diagnostisera folk istället för att acceptera och ta tillvara olikheter och variation.

Alla i Sverige behövs och ska ses som en tillgång. Genom historien har influenser och inflyttningar till vårt älskade land berikat och gett tillbaka mycket mer än det kostat. Därför är det hög tid att samla sig runt några andra värden än den förlegade synen på den rena skandinaven som en förebild och andra som ”offer” som vi ska rätta till. Svensk blir man när man känner sig som svensk. Vi måste underlätta för alla som nyligen kommit hit och dem som har föräldrar som flyttat hit från andra länder.